Jag delar sällan scener ut mitt vardagsliv, men nu när jag börjar skriva detta inlägg så sitter jag på ett flygplan (som fortfarande står vid gate:n) och vi har minst 50 minuter framför oss innan vi kan åka emot startbanan. Så idag bjuder jag er på en "reseklassiker"... det vill säga när inget går som det ska. Då jag inte hann bli klar med mitt jobb under gårdagen så var jag tvungen att sista minuten packa (såklart packa om då väskan inte gick igen!) och somnade inte förrän långt efter 12-tiden. Imorse ringde klockan 06:30 och det var bara att försöka få ihop väskan för att fånga första taxi till Charles de Gaulle. Väl i taxi så är alla centrala gator kring vi bor avstängda, det är ju Frankrikes nationaldag idag och det är i området vi bor som mycket av de politiska händelserna sker. Efter några vändor kring området så lyckades vi tillslut komma igenom och vi hinner i tid till flygplatsen. Väl på flygplatsen börjar min pojkvän diskutera att jag alltid har för mycket packning med mig - jag svarar irriterat att "vad trodde du om mig egentligen? ...att jag är tjejen som enbart reser med ett handbagage? ser det ut som det eller? " - jag har såklart 5 kilo övervikt och får Air France på mig, men jag argumenterar mig igenom det och lyckas få skicka in min otroligt tunga väska (ja, jag har också en mindre rullväska, en överfylld strandkorg och datorn i handen på sidan) haha. Man kan ju förstå att Johan blir irriterad ibland... När vi väl boardat och kommit ut på startbanan så säger kaptenen att vi av medicinska skäl måste vända och köra tillbaka till gaten - det är en av passagerarna som måste stiga av. Suck tänker vi... men ändå skönt att det händer nu och inte i luften om personen mår dåligt. Vi kör tillbaka till gaten och väntar 10 minuter innan en ung kille går igenom raderna (utan att se ut att må det minsta dåligt) och ut genom planet. 10 minuter senare så kommer han tillbaka med en ryggsäck i handen - det visar sig alltså att han glömt sin ryggsäck på flygplatsen och hävdat att det ligger livsviktiga mediciner i som han inte kan klara sig utan. "Hur viktiga kan de vara om man glömmer sin enda väska på stolen bredvid sig" säger någon irriterad fransman i bakgrunden. Fortsättning på texten ovan som jag aldrig hann skriva klart imorse... När killen har lagt upp sin väska och vi äntligen tänker att vi ska få komma iväg (vi var redan 45 minuter sena) så säger kaptenen att på grund av Frankrikes nationaldag och den "fly-over" som görs kl 10:00 så är hela flygplatsen avstängd i minst en timme till - vi har alltså missat den sista slot-tiden ut från Charles de Gaulle. Detta betyder också att vi missar våra andra bokningar och biljetter till Capri... suck. Folk på planet är inte jätteglada om jag säger så. Tre timmar senare: Vi landar på Neapels flygplats, hoppar in i en bil och hoppas hinna till den nya båten vi bokat. Taxin kör oss till fel hamn (efter att ha argumenterat i 10 minuter om att vi borde ta taxin till Sorrento istället) och vi missar även den båten. Tillslut, äntligen framme vid den rätta hamnen så lyckas vi få plats på en båt som ska ta oss över till Capri (nöjda och glada att vi lyckats "spara" in 1 timme). Vi sätter oss på båten och tänker att 40 minuter går snabbt - jag tar upp datorn och tänker att jag hinner få en del jobb gjort samtidigt. Framtills de höga vågorna får katamaranen att gunga mer än en leksaksanka i en pool. Andas in, andas ut. Jag inser rätt snabbt att det blir att lägga bort datorn och fokusera på en prick rakt fram. Det gick sådär... 30 minuter senare så var det jag som hulkade mig över toalettkanten. Att bli såpass åksjuk har inte hänt mig sedan jag var 10år. Härlig avslut på dagen. Ja, det var en glimt av mitt liv... och juste: så var det äntligen semester. Hej Capri!
