Parisiska situtioner? Ja det är ju min vardag nu! I veckan var jag på en middag med ett gäng fransyskor. Jag var bjuden av tjejen som hade själva middagen, medan de andra var nya ansikten för mig (något jag tycker är väldigt kul då man träffar mycket nya människor och spännande karaktärer!). Vi kom snabbt in på temat killar och en av tjejerna kände att hon då lite casual, utan att skämmas, ville dela med sig av sin nyårs-historia... vilket fick mig att gråta av skratt. Man brukar ju säga att fransyskor är väldigt svartsjuka av sig, vilket inte är något de skäms över (i alla fall inte de fransyskor jag träffat). Så, tillbaka till hennes historia...Veckorna innan nyår så hade hon haft det struligt med den franska killen hon varit tillsammans med senaste året. Hon visste att hon själv kanske inte varit den bästa flickvännen, men det var ingenting hon ville fundera mer på... Han hade från ingenstans bestämt sig för att lämna relationen någon vecka innan nyår. Hon hade suttit hemma i en vecka, varit ledsen och vänt & vridit på varenda detalj av relationen. Varför hade han gjort det? ...och skulle hon acceptera det? Hon hade ju inte riktigt fått några svar. Senaste dagarna hade han spenderat dagarna i lyx-alporten Courchevel med sina kompisar - där han flitigt postat om sina vilda festdagar. Hon hade blivit helt galen när hon inte fått något svar av honom på sina 40 samtal & 40 sms, och känner spontant på nyår att hon vill veta NU vad han har för sig. Så, kl 15:30 på nyårsafton så slänger hon på sig sin kortaste glitterklänning, barbent med silverklackar och slänger ihop det nödvändiga i en väska. Hon beställer en taxi till tågstationen i Paris och på vägen dit bokar hon en sista minuten biljett till alperna. Dyr som tusan. Så, i sin glitterklänning sätter hon sig på tåget påväg till Alperna några timmar innan det nya året. Hon tänker att "om man firar det nya året tillsammans så brukar man hålla resten av året", eller vad är det man säger?Hon kommer fram senare på nyårsaftons-kvällen efter en 5-timmars tågresa. På tåget har hon försökt hitta ett ledigt hotellrum... vilket de flesta vet är omöjligt i en by som Courchevel denna tid på året. Tillslut hittar hon att president-sviten på en av de finaste hotellen är ledigt. Hon dyker upp i lobbyn och bestämmer sig för att spela en gråtande, desperat och ensam flickvän som verkligen måste ha ett hotellrum. Hon lyckas pruta ner priset från 2000 euro till 700 euro för en natt. "Nöjd" drar hon upp väskan på rummet och sätter sig på Instagram för att spana in vart killarna håller hus (via hans kompisars Instagram). Några timmar innan 12-slaget så går hon ner till baren där hon ser att killarna är, letar runt efter killen, men inser att han inte är där. Då hon är bra kompis med hans vänner så tar hon en drink och bestämmer sig för att göra det bästa av kvällen... hon har ju ändå rest till alperna för något. Kanske dyker han upp, förhoppningvis. Vid fyra på natten så tröttnar hon på att hänga med kompisarna och lyckas övertala en av killarna att ge henne nyckeln till lägenheten de hyrt. Hon ville såklart fortsätta jakten på "sin kille"... När hon väl öppnar dörren så hittar hon ett gäng på fest, men fortfarande inte sin kille. Irriterat går hon in i hans sovrum, tomt. Letar runt i lägenheten, tomt. Vart är han? Men bestämmer sig tillslut ändå för att gå och lägga sig i hans sovrum - kanske dyker han upp? Hennes samtal svarar han såklart inte på... och under en sekund funderar hon berusat på hur man kanske skulle kunna be polisen spåra hans telefon. Hon hinner dock lyckligtvis somna innan tankarna springer vidare.Några timmar senare vaknar hon i en tom lägenhet... inte ens hans vänner är där. Vad sjutton tänker hon, vart är han? När hon snabbt tänker tillbaka på gårdagen så inser hon att det hon gjort kanske inte är helt normalt och hon bestämmer sig för att gå tillbaka till den svindyra sviten hon hyrt för att hämta väskan och ta första bästa tåg tillbaka till Paris. När hon kommer till receptionen så möts hon av en skrikande man: chefen som hon gråtit framför, förklarat att hon är "så själv" och övertalat att få sviten för det billiga priset skriker att det är 10 personer i rummet som har fest. Hon tittar chockat på honom och funderar på hur tusan det kan ha gått till. Efter lite tanke så kommer hon på att hon (efter ett glada 20-tal drinkar) hade lyckats få killens kompis att byta deras lägenhetsnyckel emot att han fick ha efterfest i den fina sviten. Suck tänker hon och går upp emot rummet.I sviten möts hon av ett gäng killar och tjejer som har efterfest på högsta volym. Men, fortfarande inte ett spår av killen. Irriterat plockar hon ihop sin väska och smyger bakvägen ut från hotellet för att ta en taxi ner till tågstationen. När tåget emot Paris rullar in så får hon veta att det är fullt, men lyckas ändå övertala konduktören att få åka med... hon drar samma griniga-historia igen. När hon satt sig ner i vagnen så inser hon att hon är väg tillbaka till Paris - fortfarande i sin korta glitterklänning - utan att ha sett ett spår av killen - och 1000 euro fattigare. "Värt" tänker hon innan hon somnar på tåget.... Hon vaknar när de rullar in på stationen och då säger hon till sig själv "ja, det kanske inte var den mest lyckades resan, men kul hade jag!".Ja, vad ska man säga: denna historia får ju en själv att ligga i lä på svartsjuke-fronten haha... samtidigt som jag tycker att det är så uppfriskande att hon delar med sig av det så "nonchalant" och sedan bara låter livet gå vidare. Efter min tid i Paris så skulle jag kunna skriva en chicklit bok om alla dessa historier jag har lagt på minnet... Ville bara tilllägga att tjejen som jag skriver om ovan har godkänt att jag får dela denna historia... om än med några få ändringar på ställen, namn och detaljer.
