<p style="text-align: center;"> <em>Bar du Marché på Rue de Buci - en av de bästa ställena för en after work i Paris. </em></p> <p style="text-align: center;"><strong>Det är väldigt spännande att komma in i den franska kulturen, som jag sedan tidigare hört är otrolig svår med tanke på den (lite drygare) franska attityden emot utländska och speciellt när man inte pratar språket. Så, vi drar tillbaka veckorna lite till en helg i september...</strong></p> <p style="text-align: center;">...Jag ska möta min vän svenska Louise som bott i Paris de senaste åren, hon har lärt känna många franska vänner och kommit bra in "socialt" i staden. Vi ska möta en killkompis till henne på en fransk bistro för en eftermiddagsdrink innan kvällens utgång. Jag var lite sen och visste inte riktigt vilka som var där så när jag dyker upp möts jag förvånansvärt av Louise, hennes franska killkompis, två andra killar och tre franska tjejer. Jag säger som vanligt oblygt (jag är verkligen inte blyg av mig och har inget problem med nya människor) hej till alla varav jag bara får svar av killarna som hälsar med kindpussar så som man gör i Frankrike. Jag sätter mig ner, tar min drink och fortfarande: inte en enda av de franska tjejerna kollar ens på mig - det är som att jag inte finns i rummet. Intressant tänker jag och ler lite: "<em>as I heard</em>". Fransyskor har ju inte det trevligaste ryktet kring sin attityd, vilket jag tycker är lite spännande...</p> <p style="text-align: center;">Senare, när de franska tjejerna druckit någon drink för mycket, så vänder en av de plötsligt sig mot mig och börjar prata. Självklart på franska, hon tänker inte säga ett ord engelska. Jag blir provad direkt: hur mycket franska kan jag och vad är min approach till språket? Jag förklarar på min halvdåliga franska att jag bott i staden 3 månader och att jag tar lektioner varje vecka. OK svarar hon, men lägger till: de som har bott i Paris under en längre tid och inte pratar franska beror bara på en sak: lathet - det säger hon samtidigt som hon spänner ögonen i både mig och Louise. <em>Couldnt be clearer. </em></p> <p style="text-align: center;">När vi pratat en stund, det vill säga fransk-engelska för mig eftersom jag verkligen försöker göra en ansträngning: så slappnar hon av lite. Vi pratar om mode, hon jobbar på en av de största modehusen i Paris och jag använder mig av min sociala teknik: när människor är otrevliga mot en eller ignorerar en så beror det ofta på att de känner någon typ av osäkerhet i rummet. Om det händer mig så brukar jag bara använda sociala tekniken som handlar om att visa maximalt intresse för just den man pratar med - jag frågar intresserat allt möjligt om personen, och ser sedan vad jag får för respons tillbaka. Fortsätter han / hon att bara prata om sig själv så ser du direkt vad det är för typ av personlighet - däremot får du frågor tillbaka, ja då säger det motsatsen.</p> <p style="text-align: center;">Efter att ha pratat en stund öppnar den ena franska tjejen verkligen upp sig och vi har ett långt trevligt samtal om det vi i första hand har gemensamt: mode. Helt plötsligt berättar hon "hemligheter" för mig och det är som vi känt varandra 10 år. På vägen hem från utekvällen tänkte jag på hur jag från sen eftermiddag gått från total ignorerad till att ha en givande konversation och bytt kontaktuppgifter med en av tjejerna. Samtidigt som jag insåg att jag precis tagit mig igenom Paris-scenario 1 av dryga fransyskor.</p> <p style="text-align: center;"><strong>Skämt åsido, ja vad ska man säga - man lär sig något om människan varje dag... </strong></p> <p style="text-align: center;"><em>A Paris story of mine that I would like to keep in Swedish, if you still want to read it: google translate. </em></p>
